Ja det är en vecka som det hänt en hel del på. Dels har jag tagit mig ut varje dag och kört lite rullstol. Inga längre vändor men jag har i alla fall prövat och sett att det går bra. Sedan har vi haft besök av vårt lilla barnbarn Tyra som nyss har lärt sig gå. Hon har varit här i fem dagar vilket var bra medicin för mig.

Tyra har några höns hemma på gården vilket gjorde att vi fick lite fina ägg. Här är en laddning som jag gjorde en bamseomelett av.

Tyra tyckte att vi hade oordning på skorna så det rättade hon snart till.

Här har vi hamburgarkalas innan vi skall ner på stan och kolla in lite gamla bilar.

Jag , Olle och Tyra sitter och spanar på fina bilar. Ja det var en hel del som inte var så värst fina heller.

Men många var riktigt fina, som den här T.ex

Ja det fanns hur många som helst som snurrade runt hela kvällen.

I morse var jag uppe med tuppen och gräddade lite bröd som Olle, Linn och Tyra fick med sig när de for hemöver igen.  

Jag och Lena kramar om Tyra innan det är dags för dem att åka.

Själva drog vi till Norberg och kollade på Engelbrektsturen som det var tänkt att jag skulle köra. Nu blev det inte så med det var skoj att vara på plats ändå. Att allt går åt rätt håll märks bland annat på att jag håller på att minska användningen av morfin. Nu skall jag ta en ikväll och en imorgon kväll. Sedan är jag efter att ha ätit 180 st äntligen av med dem. Sedan skall jag trappa av med Alvedon som väl ska gå lika bra, om jag lyckas med det har jag dragit i mig 380 st Alvedon. Usch o fy säger jag bara, men det har varit nödvändigt.

Jajamen, idag vågade jag mig på att med hjälp av en krycka och ett stadigt trappräcke ta mig nedför trappen. Sedan blev det en liten runda i kvarteret. 

Skönt att komma ut och kolla hur det är ställt med alla fruktträd och blomrabatter. 

Nu är de fyra första veckorna i rullstol avklarade. Nästan i alla fall. Den första tiden på lasarett kunde jag inte ens sitta i rullstol. Men det är fyra veckor sedan jag kraschade på Vätternrundan, så nu rullar det på. Även om jag tycker det går sakta så blir det lite förbättringar allteftersom. Nu är det så att jag börjar fundera på om det inte vore dags att ta sig nedför yttertrappen så jag skulle kunna ta en tur utomhus med rullstolen. Har inte varit utanför dörren sedan jag kom hem från lasarettet. Har inte längtat ut heller, men nu gör jag det och det är väl ett tecken på att det går åt rätt håll. Jag har ju tur att Tour De France pågår för fullt, nu har även friidrotts-VM börjat så jag har ju det att ägna mig åt.

Det har varit några jobbiga dagar på slutet. Man har ju inte ett tålamod som duger till att göra i stort sett ingenting om dagarna. Men några jordgubbar gör det ju lite lättare. 

Tack o lov har jag ju några barnbarn som hälsar på lite då och då och det gör ju helt plötsligt att allt känns bra för en stund. Här får jag hjälp med rullstolen. 

Sedan blev det lite mys i sängen. 

Har även hunnit läsa en bok sen jag kom hem från lasarettet. Riktigt bra vill jag lova. Kan rekommenderas. 

Mycket medicin går det åt för att hålla värken i schack. Kvällsdosen består av tre morfin och två Alvedon. På det har jag klarat de flesta nätter riktigt bra. 

Efter fyra dygn i Skövde blev det ambulans för att sedan transporteras med flyg.

Nu ligger jag i ambulansflyget för vidare transport till Falu Lasarett.

Högt i det blå står det inte på förrän vi landar igen.

Då tackar jag för mig och planet drar vidare på nya uppdrag.

Skönt att vara i Dalarna igen, även om jag inte är hemma så känns det bra att vara lite närmare för fortsatt vård. Lite besvärligt bara att ligga och käka.

Fick ett träningsprogram av sjukgymnasten som jag följer varje dag. Nu består träningen mest av att vicka på fötterna och spänna benmusklerna. Lite ovant jämfört med den träning jag är van att utföra i vanliga fall.

Efter totalt elva dagar på lasarett är jag äntligen hemma hos Lena igen. 

Eftersom vi har höjdskillnader för att ta oss in o ut i huset får jag än så länge nöja mig med att sitta i rullstolen och kika ut. Det går bra det också. Så länge jag inte är piggare än vad jag är så har jag ingen längtan ut.

Råkade kolla in på min blogg som jag inte varit in på på nästan två år och ser att det är in över 200 besök per månad trots att den inte blivit uppdaterad på nästan två år. Då är frågan vad jag haft för mig under denna tid. Ja det är väl ungefär som vanligt. Cykling, trädgårdsarbete och bakning. Största förändringen är väl att jag nu sitter i rullstol efter att ha kraschat på årets Vätternrunda. Det har nu gått tre veckor och det blir väl små framsteg. Meningen är att jag skall slippa rullstolen på sikt och både kunna gå och cykla vad det lider  

Här står jag några minuter innan jag går in i startfållan. Jag startade kl 04.54 vilket jag tycker är en bra tid att starta på. Jag har aldrig startat på kvällen. Förstår inte vitsen med att cykla en hel natt. Många förstår väl inte vitsen med att cykla 315 km oavsett tidpunkt på dygnet. Det har jag full förståelse för. Men det är väl utmaningen som lockar. Man vill se om man klarar av det. Trots att detta var min fjortonde runda är det lika pirrigt inför start som det brukar. Nu kom jag visserligen inte i mål men trots det har jag ändå inte tappat sugen på att någon gång försöka igen. Det jag har framför mig nu är en lång rehabilitering. Sedan behövs rejäl träning så min förhoppning är att kunna träna nästa år och att jag åter kan vara med 2024. Det är i alla fall min förhoppning. 

Det kanske skall förklaras varför det blir lång rehabilitering efter en krasch och det beror på att det var inte vilken vurpa som helst utan det var verkligen en krasch i ordets rätta bemärkelse. Jag passerade Hjo i ensamt majestät och ca tre km senare när jag åkt 176 km för att vara exak. Jag kommer ifatt en grupp på uppåt 20 cyklister i två fina led. Jag lägger mig i ett tredje led för att bara köra om. När jag är snett bakom gruppen dyker killen i vänstra ledet rakt ner i asfalten, hans cykel hamnar precis framför mig. Jag hinner väja lite till höger och ser att mitt framhjul går upp på framhjulet som ligger på asfalten. Sedan minns jag att det slår tvärstopp. Jag vaknar så småningom till liv liggande på rygg i diket med huvudet i färdriktningen. Cykeln ligger bredvid mig i diket. Hamnar så småningom på akuten på Skövde Lasarett där man konstaterade fem frakturer på bäckenet samt en fraktur på höger sida i bröstkorgen. Om inte det vore nog så uppmärksamlade de en cm stor skada på ena njuren samt en skada på svanskotan. 

Här ligger jag i Skövde med ett skydd som skall stabilisera bäckenet. Blev kvar i Skövde i fyra dagar innan jag blev transporterad till Falu Lasarett för fortsatt vård. Om detta kanske jag återkommer i ett nytt inlägg. Vem vet. Hej så länge.   

Efter tio år med bloggandet och över 1700 inlägg känns det som det får räcka. Tack o hej så länge.

Ja minsann, då är gräsmattorna klippta för sista gången i år hoppas jag. Gröna och fina.

I går blev det ett pass i källaren på trainern men idag var det kanonväder igen vilket gjorde att det blev en fin utetur på MTB. Nu är jag på Miljonvägen på väg mot Norbo.

Nu har jag kommit ut på stora vägen i Ulvshyttan och där vid dammen är det så här fint.

Riktigt fin förmiddag att vara ute och cykla i. Det står inte på förrän jag är i Skenshyttan och svänger av denna väg. Det blev sedan Grängshammar och Gustafs innan jag var hemma igen. 

Det var ju Kanelbullens dag i går och inga kanelbullar fanns hemma. Men nu skall det ordnas. Här har jag skållat lite mandel och skall snart göra lite mandelmassa.

Så där, nu är det fixat. Nu får den ligga och gotta till sig ett par dagar så skall det väl kunna bli en del av fyllningen i bullarna.