Nu får det bli viloläge några dagar från cykling efter helgens Vätternrunda. Hittade denna bild på nätet och den är tagen efter ca 28 mil. Just här är det Rikard som drar, lika ofta var det Johan. Själv låg jag hela tiden bakom, här ser det ut att avståndet är lite för långt men det blir gärna så när krafterna tryter. Speciellt om det är en liten "slakmota" som det nog var här.

Tre år sedan sist, men nu är det snart dags. Förberedelserna inför årets Vätternrunda går nu in i slutskedet. Det blir inga fler mil på cykeln, nu är det annat som gäller. Nya slangar och däck är påsatta. Cykeln är tvättad och kedjan smord, extra flaskställ påsatt bakom sadeln och ramväskan för lite extra energi sitter där den ska. Trots att förberedelserna inte varit vad jag önskat känns det ändå bra att det snart är dags. Känns faktiskt riktigt skoj till och med trots att jag efter nio rundor vet hur jäkligt det kommer att kännas innan jag är i mål. Törs inte ens gissa på någon sluttid, det får ta den tid det tar. Men fisåka, det kommer jag inte att göra. Har ju tidigare åkt på tider mellan 9:41 till 12.10 och lär väl hamna någonstans i det spannet även denna gång om allt går vägen.

Nya däck till våra racercyklar, skall det inte gå i turbofart nu så vet inte jag.

Lenas cykel är redo med nya däck inför Tjejvättern som går på lördag. 

I dag var det dags för årets höjdpunkt i skogen på Ovangårdsberget precis där jag bor. Klippingracet gick av stapeln och jag var målfunktionär. Redan kl 08.00 var det samling och det stod inte på förrän det var dags för start. När halva dagens klasser var avklarade var det dags för eliten. Som målfunktionär har man inte många stunder för avslappning men jag hann i alla fall få en bild på Emil Lindgren när han varvade i god ledning efter två varv. Efter fem varv stod han också som segrare. Inte förrän framåt femsnåret var alla i mål och jag kunde göra kväller. Ganska kallt blev det att stå vid målet i nio timmar men skoj att se alla duktiga cyklister.

Så här såg det ut i Säter när jag vaknade i morse. Då är det lätt att låta cykeln vila.

Under tiden jag kännt mig krasslig har jag fått båda mina MTB servade. Här står de och väntar på att bli körda.

På Scotten är det bytt stora klingan fram, kassetten bak, kedjan, och lite lager.

På min Cannondale är hela vevpartiet bytt från att ha haft tre klingor till nu två klingor.

Bak är kassetten bytt, samt kedjan och lite lager, vilka det var vet jag ej och behöver ej veta. Anders på Säters Cykel & Motor vet och det räcker för mig. Nu gäller det bara att jag piggnar till så jag kan börja slita på grejerna igen. Vore ju synd om Säters Cykel & Motor skulle bli sysslolösa.

Senast jag skrev hade jag blivit rejält förkyld vilket var vid helt fel tillfälle. Nu får ni se varför jag tyckte det. Jo dagen efter skulle vi till Amsterdam, inte så lyckat att resa och känna sig helkass. Men det finns ju de som har det värre så jag skall inte klaga alltför mycket. Så här kan det så ut när man är där. Kanaler överallt. Och cyklar, men de har jag inga bilder på. Bilder på cyklar finns det ju så det räcker ändå på denna blogg.

Här ser vi hela gänget. Olle, Lisa, Linn, jag själv, Lena, Johan och Erik. Vi är nu i Keukenhof och kollar på tulpaner i långa baner. Jisses vad blommor det är där. Helt makalöst vackert. Vi strövade kring i två timmar och hade nog kunnat gå där en timme till utan att hinna se allt.

Mycket vandrande blev det och här har vi slunkit in på ett riktigt ölhak.

Det var inte många meter vi gick utan att passera en kanal. Det var kanaler i stort sett runt varje kvarter där vi bodde.

Anledningen till att vi for var ju för att fira att Lena fyllt 60 år, ja kan ni tänka er vad åren går. Sista kvällen var vi ute och käkade, ja det var vi ju visserligen varje kväll. Men just denna dag råkade också falla in på vår 29:e bröllopsdag. 

Här är vi på väg hem efter middagen och då är det väldans vackert med allt vatten och belysning. Det var lite annat än vad vanligt är på denna blogg. När det blir dags för cykling återstår att se. Några dagar till får det allt dröja.

Har ju varit smårasslig ett par veckor och det började ju kännas som om jag skulle så smått kunna börja cykla snart igen. Men så vaknar jag i morse och är "grisförskyld" helkass verkligen. Inget annat att göra än att stanna hemma från jobbet och piggna till. Det här ingick verkligen inte i min planering för påskhelgen. Om det får jag anledning att återkomma till senare. Vad jag redan nu kan säga är att något Billingerace om en månad blir det intet. Det har jag slagit ur hågen. Nu får det bli fullt fokus på Vätternrundan istället som går veckan före midsommar.