När jag nu börjar bli lite rörligare försöker jag göra lite övningar. En tjej som heter Sofia kör 20 min med övningar kl 10.00 på SVT. Alla övningar kan köras liggande, stående eller sittande. Övningarna göres efter var och ens förmåga så alla kan vara med. Alla tiders, även för mig som annars bara kört konditionsträning. 

Nu har det gått en vecka igen som jag till stor del ägnat åt damernas Tour de france. Hela åtta etapper har de kört varav några bergsetapper, som den här som var igår. Riktigt hårda tävlingar som har varit intressant att se på. Bland annat därför att,

den blott 21-åriga svenska tjejen Julia Borgström varit med. Julia körde så bra att hon på den sjätte etappen till och med tog ledningen i ungdomsklassen vilket gjorde att hon på lördagen fick åka i den vita ungdomströjan. Det är verkligen stort. Vad jag vet är hon den första svenska tjej som klarat det och vad det gäller herrar så tror jag att det bara är Tomas "Gotland" Löfqvist som gjort det tidigare, och det var så länge sen som 2008. Så det här var verkligen riktigt stort för svensk cykelsport.

Har även läst en bok som jag kan rekomendera fler att läsa när det nu närmar sig val igen. Det är snart bara en månad kvar till den 11 september då det är dags att lägga sin röst igen utifrån vilket samhälle man vill ha. Är man nöjd med att miljön försämras och att samhällsklyftorna ökar, ja då kan man ju rösta på Moderaterna och Ulf Kristersson med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och hans stöveltrampande vänner ivrigt påhejande. Vill man däremot ha något bättre kan man börja med att läsa denna bok. Då inser man snart vartåt det barkar.

Idag var jag kallad till Falu Lasarett för röntgen och för att efter röntgen träffa en läkare. Min förhoppning var att allt skulle se bra ut och att jag skulle få börja belasta vänster ben 50%. Döm om min förvåning när läkaren lägger fram röntgenplåten och visar att det läkt så bra att jag redan nu får belasta båda benen med 100%. Visserligen måste jag vara försiktig, kan inte ut i skogen och cykla precis. Men jag får i alla fall gå med kryckor, och bara jag återfår full kontroll på balansen även gå utan kryckor. Kroppen kommer att tala om vad jag kan göra sade läkaren så enda restriktionen är att följa kroppens signaler och använda sunt förnuft. Det skall jag göra, gäller att skynda långsamt så man inte förvärrar något. En liten promenad med kryckor fick räcka för idag.

Ja det är en vecka som det hänt en hel del på. Dels har jag tagit mig ut varje dag och kört lite rullstol. Inga längre vändor men jag har i alla fall prövat och sett att det går bra. Sedan har vi haft besök av vårt lilla barnbarn Tyra som nyss har lärt sig gå. Hon har varit här i fem dagar vilket var bra medicin för mig.

Tyra har några höns hemma på gården vilket gjorde att vi fick lite fina ägg. Här är en laddning som jag gjorde en bamseomelett av.

Tyra tyckte att vi hade oordning på skorna så det rättade hon snart till.

Här har vi hamburgarkalas innan vi skall ner på stan och kolla in lite gamla bilar.

Jag , Olle och Tyra sitter och spanar på fina bilar. Ja det var en hel del som inte var så värst fina heller.

Men många var riktigt fina, som den här T.ex

Ja det fanns hur många som helst som snurrade runt hela kvällen.

I morse var jag uppe med tuppen och gräddade lite bröd som Olle, Linn och Tyra fick med sig när de for hemöver igen.  

Jag och Lena kramar om Tyra innan det är dags för dem att åka.

Själva drog vi till Norberg och kollade på Engelbrektsturen som det var tänkt att jag skulle köra. Nu blev det inte så med det var skoj att vara på plats ändå. Att allt går åt rätt håll märks bland annat på att jag håller på att minska användningen av morfin. Nu skall jag ta en ikväll och en imorgon kväll. Sedan är jag efter att ha ätit 180 st äntligen av med dem. Sedan skall jag trappa av med Alvedon som väl ska gå lika bra, om jag lyckas med det har jag dragit i mig 380 st Alvedon. Usch o fy säger jag bara, men det har varit nödvändigt.

Jajamen, idag vågade jag mig på att med hjälp av en krycka och ett stadigt trappräcke ta mig nedför trappen. Sedan blev det en liten runda i kvarteret. 

Skönt att komma ut och kolla hur det är ställt med alla fruktträd och blomrabatter. 

Nu är de fyra första veckorna i rullstol avklarade. Nästan i alla fall. Den första tiden på lasarett kunde jag inte ens sitta i rullstol. Men det är fyra veckor sedan jag kraschade på Vätternrundan, så nu rullar det på. Även om jag tycker det går sakta så blir det lite förbättringar allteftersom. Nu är det så att jag börjar fundera på om det inte vore dags att ta sig nedför yttertrappen så jag skulle kunna ta en tur utomhus med rullstolen. Har inte varit utanför dörren sedan jag kom hem från lasarettet. Har inte längtat ut heller, men nu gör jag det och det är väl ett tecken på att det går åt rätt håll. Jag har ju tur att Tour De France pågår för fullt, nu har även friidrotts-VM börjat så jag har ju det att ägna mig åt.

Det har varit några jobbiga dagar på slutet. Man har ju inte ett tålamod som duger till att göra i stort sett ingenting om dagarna. Men några jordgubbar gör det ju lite lättare. 

Tack o lov har jag ju några barnbarn som hälsar på lite då och då och det gör ju helt plötsligt att allt känns bra för en stund. Här får jag hjälp med rullstolen. 

Sedan blev det lite mys i sängen. 

Har även hunnit läsa en bok sen jag kom hem från lasarettet. Riktigt bra vill jag lova. Kan rekommenderas. 

Mycket medicin går det åt för att hålla värken i schack. Kvällsdosen består av tre morfin och två Alvedon. På det har jag klarat de flesta nätter riktigt bra. 

Även om det i år bara blev drygt en halv runda kommer denna bild att få en plats bland de andra bilderna på min "egovägg". Det har blivit så genom åren att jag tar en bild från varje lopp jag är med på och fyller i namn på loppet, år, tid och placering. Det är första gången jag blev tvungen att avbryta ett lopp men det var skoj så länge det varade. Som vanligt sade jag före loppet att "i år skall jag ta det lugnt första halvan, trött hinner man bli ändå". Det fanns ju de som hört mig säga så förut utan att det hänt. Men i år var det faktiskt på väg att hända. Jag brukar ha en snittpuls på över 140 när jag passerar Hjo. Nu hade jag bara 135. Jag tänkte för mig själv, nu skall jag fortsätta ta det lugnt till Karlsborg dit där det är tre mil kvar. Sen jäklar skall jag börja köra de sista elva milen. Men men, det får bli en annan gång. 

Här är en del av all bilder jag har från olika lopp genom åren. Än finns det plats för några fler så jag hoppas jag så småningom kan fortsätta även om det inte blir något mer lopp i år. Närmast i tur stod två MTB-lopp. Först Engelbrektsturen i Norberg och sedan Cykelvasan mellan Sälen och Mora. Nu får jag åka tvåhjuling av ett annat slag ett tag. Istället för att ha hjulen framför och bakom mig har jag nu ett på vardera sidan. Bara jag blir lite piggare så jag med hjälp av kryckor kan ta mig ut på gården så skall det väl gå att bättra på konditionen med hjälp av lite rullstolsrace.