Nu är de fyra första veckorna i rullstol avklarade. Nästan i alla fall. Den första tiden på lasarett kunde jag inte ens sitta i rullstol. Men det är fyra veckor sedan jag kraschade på Vätternrundan, så nu rullar det på. Även om jag tycker det går sakta så blir det lite förbättringar allteftersom. Nu är det så att jag börjar fundera på om det inte vore dags att ta sig nedför yttertrappen så jag skulle kunna ta en tur utomhus med rullstolen. Har inte varit utanför dörren sedan jag kom hem från lasarettet. Har inte längtat ut heller, men nu gör jag det och det är väl ett tecken på att det går åt rätt håll. Jag har ju tur att Tour De France pågår för fullt, nu har även friidrotts-VM börjat så jag har ju det att ägna mig åt.